Planarspecialisten Magnepan har lyckats skapa en liten, hanterbar högtalare som verkligen ger smak av det riktigt stora ljudet. Det här testet publicerades ursprungligen i H&M nr 6/2023.
Från att ha varit en exklusiv nischprodukt har planarhörlurar blivit vardagsmat och marknaden börjar nästan bli övermättad av modeller. Annat är det i högtalarvärlden, där den här så kallade magnetostattekniken är så gott som obefintlig, trots att det faktiskt var med just högtalare det hela började. Det var i slutet av 1960-talet och ingenjören Jim Winey hade experimenterat fram en teknisk lösning som påminde om de elektrostater han ägde, men som lät mycket bättre och gick djupare i basen.
Lösningen som han kommit fram till efter att ha jobbat med plastfilm och magneter hos 3M, gick ut på att spänna upp en stor, tunn plastfilm i en ram tätt intill en lika stor perforerad magnetisk metallskiva. Plastfilmen fick en pålimmad tunn koppartråd (talspolen) som löpte upp och ner längst membranet för att täcka hela ytan. När tråden sedan påfördes elektrisk signal, fick den membranet att röra sig i magnetfältet.
Med andra ord en sorts dynamisk version till elektrostaten, men med samma dipolspridning (ljud både framåt och bakåt), men där du slapp elektrostatens spänningsaggregat och stora omvandlingstransformator.
Efter att ha patenterat tekniken drog han i gång Magnepan 1969 och de första modellerna fick snabbt rykte om sig att vara fullregisters elektrostatutmanare.
Men trots att man sedan dess metodiskt förfinat tekniken, har man ändå alltid haft ett ovanligt begränsat modellprogram och sammantaget bara släppt ett 20-talet modeller sedan start. De flesta har varit manshöga och halvmetersbreda eller större, som tillsammans med den dubbla spridningen gör högtalarna rejält utrymmeskrävande. Ja, avskräckande mycket, för de behöver gärna 1,5 meter eller mer från bakväggen för att ge maximal bas. Inget för lägenheter och små rum alltså.
Och storleken beror på magnetostatens delvis begränsade slaglängd. Vill man få mycket bas kompenseras det av en stor yta. Ju större yta desto djupare återgivning, och vill man ner till 30 hertz eller lägre, blir högtalarna stora som dörrar.
Ett faktum som tillsammans med priset gjort att Magnepan länge varit en exklusiv nischprodukt för de riktigt inbitna. Men för dem som en gång hört vad de är kapabla till, blir det svårt, för att inte säga omöjligt att gå tillbaka till en lådhögtalare.
Desto roligare då att Magnepan kommit med LRS+ – en ny version av en mindre och betydligt mer rumsvänlig 2-vägsmodell som ursprungligen kom 2019. I likhet med firmans nutida modeller bygger den inte längre på att membranet har en tråd som ledare, utan istället ett mycket tunt aluminiumband (0,02 mm) fäst på ett ännu tunnare mylarfilm (0,01mm). Membranet är uppdelat i två vertikala sektioner där basens bredare ledarmönster tar upp ungefär tre fjärdedelar av ytan och diskantens tunnare och tätare ledare tar upp resten. Förutom tre punkter som dämpar resonanser, ligger membranets bashalva aningen längre från magneterna för större slaglängd och bättre djupbas.
Efter att ha baxat runt stora golvare som Monitor Audio Platinum 300 kändes LRS+ nästan så fånigt lätta och enkla att det var svårt att riktigt ta dem på allvar. Ja, det hela var nästan komiskt. För vad skulle kunna komma från plastfolie spända i ett par tunna ramar? Jo, håll i er, den tveklöst billigaste vägen till sofistikerat high-end-ljud!
”Det är något alldeles speciellt med den låga distorsionen”
Fast vi börjar med flaskhalsarna. Den begränsade ytan gör trots allt LRS+ lättviktiga i basen, och de har inte mycket att ge under 55 hertz, samtidigt som de faller även i diskanten. Du får heller inte samma slagkraft och tyngd som en konventionell, dynamisk högtalare ger.
Men vi lovar dig, allt det här glömmer du vid första tonen och du som vi blir sittande med fånigt öppen mun när de här tavelramarna öppnar rummet framför dig och du får titta in i ett storslaget ljudpanorama fyllt av detaljer och fjäderlätta nyansskiftningar.
Plötsligt är det som att musiken bara finns där. Ren, okonstlad och självklar med ett stort vidöppet lyssningsfönster som är svår att inte sugas in i. Det är också något alldeles speciellt med den låga distorsionen och frånvaron av lådans inverkan som gör att det över huvud taget inte känns som att lyssna på högtalare.
Nej, i stället känns det som att höra sin gamla välbekanta musik för första gången och att man vill fortsätta och dyka ner i skivsamling. Ja, precis det som bra hifi handlar om alltså!
Vår hörsel prioriterar också transientsvar och renhet i attackerna, något som LRS+ excellerar i över hela sitt omfång, och det gör att musiken känns levande och äkta. Mätmässigt går basen inte mycket lägre än säg 50 hertz, men i gengäld är basen så ren och nyanserad att registret som finns lätt uppfattas som övertonerna till betydligt lägre grundtoner. Så rent subjektivt känns det som att LRS+ kryper ner till 30 hertz.
Fast det är klart, här talar vi om luftig och nyanserad bas utan riktigt samma fysiska tryck som en hårdslående konhögtalare ger.
Mer kvalitet än kvantitet alltså, men har man väl fått smak på den här magnetostatens baskvalitet så är det svårt att ignorera de basproblem som också dyrare lådhögtalare brottas med. Det beror inte bara på renheten och snabbheten hos LRS+, utan lika mycket på att den dipolära spridningen inte påverkas av rummet på samma sätt som en vanlig lådhögtalare och du slipper mycket av de golv-, vägg- och takreflexer som andra högtalare lider av.
Men som redan nämnts påverkas högtalarna desto mer av ljudreflexen från väggen bakom högtalarna. Så även om högtalarna är löjligt enkla att placera och få att låta bra, så kräver de helst en meter från bakväggen som helst dessutom ska vara både diffuserande, men också lite dämpande. Bäst klang och störst ljudbild fick vi med högtalarna dryga metern från bakvägg, aningen uppvinklade (med Sonic Design-kuddar) med diskanten på yttersidorna riktade mot lyssningsplatsen.
Vill du inte ha högtalarna en dryg meter ut från bakväggen? Jamen ställ upp dem mot väggen då när du inte lyssnar och flytta ut dem när det är dags: det är vare sig tungt eller besvärligt att bära runt ett par LRS+.
En sak till. Även om högtalarna i princip är en mycket snäll och helt resistiv last utan elak fasvridning, ligger impedansen på låga 3,5 ohm. Rätt strömkrävande alltså och vill man vrida ur dem maximalt, måste det till en biffig förstärkare.
Snabbhet och frånvaro av distorsion gör dem dessutom mycket avslöjande. Ja, mer än man kan tro med tanke på det låga priset, och det betalar sig använda så bra kringutrustning det bara går.
Att som vi häkta på Gryphon Diablo 300 var förstås rejäl överkurs, men det var länge sedan vi upplevde mer illusorisk 3D-stereo! Att de är mycket prisvärda är nog kanske årets största underdrift.
+
Rent, öppet ljud
Storslaget
-
Saknar djupbas
3 snabba
• Strömkrävande impedans
• 2-vägskonstruktion
• Enkla att flytta runt
Kringutrustning
Signalkälla/DAC Primare NP5/Technics SU-G700M2/Gryphon
Försteg Hegel P30
Integrerad förstärkare Gryphon Diablo 300, Technics SU-G700M2
Slutsteg Burmester 956 Mk2
Signalkablar Regal, Jorma Statement
Högtalarkablar Nordost Heimdall 2
Magenpan LRS+
Pris 17.000 kr/par
Princip 2-vägs magnetostat
Delningsfrekvens Ingen uppgift
Nominell impedans 4 ohm
Angiven känslighet 88 dB
Kontakter 1 uppsättning
Mått (BxHxD) 37x122x3 cm
Vikt 23 kg/styck
Info audionord.se, magnepan.com