En internationell hifi-vandring
Richard, som vår trogne läsare heter, är en expatrierad nya zeeländare som alltid satt musiken högt på dagordningen. Ja, lite väl högt tyckte nog hans nya svenska släktingar som undrade hur han var funtad när han som nygift köpte en för tiden ruskigt avancerad stereo innan paret hade vare sig möbler eller bostad. Men är man flyttvan musikälskare vet man att snabbaste hemkänslan kommer med just musik och för det krävs en anläggning. Sagt och gjort och en av de första anläggningarna han satte ihop i sitt nya hemland blev en sofistikerad gourmetblandning med aktiva Meridian M2-högtalare och firmans ultraminimalistiska lilla försteg 103 och CD från Musical Fidelity.
Anläggningen finns kvar, men agerar nu partysystem i husets exotiskt inredda tonårskällare och Meridian finns fortfarande kvar även i vardagsrumssystemet.
Före mitt besök hade grundlige Richard ingående listat alla de stereoriggar som passerat revy genom åren. Att listan blivit så lång beror lika mycket på intensivt hifi-intresse som att han flyttat mycket och därför passat på att sälja och byta upp sig. Det hela började i tonåren på Nya Zeeland med en 8-watts rörförstärkare en kompis byggt och en Dual-skivspelare med Shure-pickup.
– Jag byggde mycket högtalare själv på den tiden utan att vara särskilt kunnig. Men de lät okej, inte minst för att Norman, en kompis, hjälpte mig med delningsfiltren.
Så småningom fick han tag i bättre doningar: Tannoy med 12-tums koaxialelement. De lät fantastiskt men såldes tillsammans med en Thorens TD150 när han flyttade till London.
– I London delade jag först bostad med flera andra och fick lyssna med lurar för att inte störa. Jag köpte en skotsk skivspelare, Fons (CQ30 kanske?). De var jättepopulära och många beskrev den som en Linn-dödare och jag ville inte ha Linn. Jag visste att jag skulle flytta runt en del, och butiken påstod att den var lättare att flytta och sätta upp än en Linn. Men den hade oljud för sig så jag lämnade tillbaka den efter ett par veckor och köpte en GyroDec med SME 3009 men jag minns inte pickupen.
Förstärkaren blev en integrerad Cambridge Audio P100 som hans mamma (!) köpt när hon var i England. Högtalarna ett par Acoustic Research. Richard minns inte beteckningen men på hans beskrivning låter det som kultklassikern AR LST/2.
De byttes dock till förmån för större doningar. Helt okunnig högtalarebyggare var han dock inte och när han flyttade till hus byggde han ett par bastanta IMF-liknande transmission line-konstruktioner med de karaktäristiskt ovala KEF B139-basarna.
– Det var ett jädra pyssel att bygga, men de blev faktiskt riktigt fina och jag var helnöjd med dem.Resten bestod av ett Bob Stuart-designat Lecson-system med cylindriska slutsteget AP1, men det mesta såldes när han skulle resa hem igen.
– Hifi var dyrt hemma i Nya Zeeland så jag bestämde mig för att ta med mig lite grejor.
Det blev Systemdek med Linn-arm och Koetsu-pickup tillsammans med ett litet försteg från Townsend och ett Bryston-slutsteg. Högtalarna var de då enormt populära 2-vägarna Mission 770 – vit front, transparent polypropylenbas.
Året efter åkte han tillbaka till England och passade på att sälja anläggningen.
– För två gånger så mycket som jag köpt den för!
Men eftersom han visste att han skulle vidare för att bo i Sverige passade han ännu en gång på att köpa nya grejor i England.
– Jag köpte en Systemdek igen för jag gillade verkligen den spelaren, med en Zeta-tonarm och en Koetsu.
Högtalarna blev de redan nämnda aktiva Meridian M2 med firmans ultraminimalistiska försteg.
– Den här anläggningen hade jag länge, under hela 80-talet, men bytte så småningom Systemdek mot en Linn LP12 med motorstyrningen Lingo.
När Richard kom tillbaka till England runt 1991–92 började han lyssna mer och mer på CD och köpte en Meridian 302. Men eftersom CD-lyssningen bara fortsatte att öka, bytte han snart upp sig till en Meridian 602 med Linn Numerik DAC – en kombination han tycker fortfarande håller måttet.
Inför ännu en flytt (!), den här gången till Belgien, var det dags för större hifi-ommöbleringar och det lutade mot ett högtalarbyte.
Lite skamset och i förbifarten berättar han att han samtidigt passade på att sälja sin LP12:a och alla sina skivor! Jag häpnade. Här går en man som vigt sitt liv åt musiken och dessutom dragit ihop den största samling Great Full Dead-plattor på den här sidan Atlanten och säljer hela rasket! Jag var chockad!
– Det var lätt att sälja dem, säger Richard urskuldande och på en jobbresa till Boston upptäckte han dessutom att CD-skivor var jättebilliga i USA.
– Jag åkte runt i affärerna och sa att jag tänkte köpa riktig mycket skivor och undrade om de kunde ge mig rabatt. Det kunde de, så jag köpte 300 skivor på en helg.
Lagom till Belgienflytten började Richard sy ihop ännu en anläggning. Han ville ta i riktigt ordentligt den här gången (”Min sista anläggning”, känns det igen?) och då blev den duktigt amerikansk!
– Jag letade länge efter högtalare eftersom jag har alltid gillat ett mjukt och delikat ljud och CD-ljudet kunde låta lite hårt till en början. Jag var hos Grahams Hifi och The Listening Rooms i London och lyssnade på massor av högtalare, stora KEF och Sonus Faber till exempel.
Efter många turer hittade han Apogee Caliper Signature, en fullregisters banddipol med all den kombination av mjukhet, renhet och rejält bastryck som Richard letat efter. Men det resulterade i en dominoeffekt, för även om det var en av Apogees mer lättdrivna fullregistermodeller, så krävde en känslighet runt 83 decibel och impedans under 3 ohm ett slutsteg som kunde stå pall. Det givna valet var Krell och det blev en Krell KSA-150 (2x600W i 2 ohm!) och då var inte steget (!) långt till ett försteg med rör: rörhybridförsteget Audio Research LS2.
Med den här klassiska finsmakarkonstellationen har Richard suttit nöjd i många år. Ja, riktigt många tills han plötsligt en kväll tyckte att allt ljud låg i höger kanal och till sin förfäran upptäckte att vänstra diskanten hängde och fladdrade. Nedslagen började han leta alternativ, bland annat någon Focal Utopia-modell som han tidigare sneglat på.
– Konstigt nog har min fru alltid tyckt Apogee var fula, men när dom försvann och jag tog ner ett par andra högtalare från vinden förstod hon att de faktiskt var fina, säger Richard och skrattar.
– Till slut, under en middag med några vänner som sa att ”dom här högtalarna som låter så bra, skall du verkligen bara slänga dem och köpa något nytt”?
– Jag visste inte att Apogee lagt ner redan 1998. Men när jag gick ut på nätet hittade jag Graz i Australien som servade gamla Apogee.
Graz hade dessutom en handfull europeiska reparationspartners, däribland Jon Oakey i England, mannen bakom fansajten www.apogeespeakers.com.
Jon kunde sända diskanter i kit som man kunde byta själv på plats, men eftersom Richard redan innan olyckan hade börjat höra antydningar till missljud i basen (något som kommer med åren) så skickade han över högtalarna till Jon för att byta diskant och bas i båda. Men det tog längre tid än väntat. Jon var minutiös och dessutom tvungen att få delar från Australien. Förutom diskant och bas bytte han också ut filtren och kopplade bort diskantkontrollen. Men inte nog med det, eftersom magneterna visade sig vara lite dåligt ditsatta tog han bort hela klabbet, limmade fast dem igen och i bättre symmetri. Det tog två månader, mycket längre tid än väntat, men så har högtalarna blivit som nya. Ja, kanske bättre än nya för själv minns jag inte ha hört Apogee så finkornigt och klart men samtidigt mjukt som sammet.
– Jag vill ha mitt ljud lite som ni beskrev när ni var hos den där andra killen (se H&M nr 5/10, ”Hemma Hos Mats”). Att ljudet hänger ihop och är mjukt och fint. Jag behöver inte jättemycket bas och sånt där utan gillar mer ett delikat ljud. Många av mina skivor är som den här (just då Roseanna Cash senaste) och lugnare country, rock eller jazz.
Fast lugnt och delikat. Pyttsan! När jag först kom in genom dörren spelade Richard en liveinspelning med Greatful Dead där en fyrverkeripjäs plötsligt detonerar på scenen med ett sånt våldsamt brak att jag nästan ramlar omkull!
Plattan råkade dessutom vara på med alldeles för hög volym när han hade kopplat in de nyrenoverade Apogeerna i höstas.
– Jag höll på att fara igenom taket av smällen! Men det höll!
Och det är just den här förmågan att blixtsnabbt kunna gå från att vara skimrande skira och lena till att klippa till med en sådan brutal baskraft att nackhåret reser sig och rummet dallrar. Hur kunde någonsin de här högtalarna försvinna från marknaden?
Richard vurmar alltså stort för amerikansk musik och annat som brukar rubriceras som Americana.
– Ju släpigare och dystrare desto bättre, säger han och skrattar plirigt.
Men de verkliga husgudarna är Greatful Dead och hans samling Dead-plattor tar upp två hyllplan.
– Min dotter kom ner en kväll och sa ”Jag vill ha en skivspelare” och då tänkte jag direkt på de gamla jag haft och sa att då skall det vara något bra.
– Hon spelade musik i sin iPod men ville börja köpa skivor. Riktiga skivor!
Richard köpte en spelare av en kompis och det blev en Ariston med Linn Basik-arm och efter det insåg han att han själv borde skaffa en riktig skivspelare igen. Det blev ännu en Linn LP12:a med Lingo som han köpte på Ebay.
– Hon är en riktigt Dead Weather-fan och köper alla deras skivor på vinyl.
Richard gillar dem också liksom The Raconteurs och har gått på konserter med White Stripes.
Ja, vi kommer ideligen in på musik under samtalet – ny som gammal och Richard bombarderar mig med grupp- och artistnamn som jag knappt känner till, fast jag tycker jag borde. Richard är nyfiken på de mesta och verkar ha fått ny musikalisk inspiration av sina barn. Efter åtskilliga timmar som känns alldeles för korta åker jag från Richard i fast förvissning om att Apogee med Krell, ARC och vinyl är verklig hifi-lycka.
