Pugh Rogefeldt släppte 1969 en platta som skulle komma att förändra en hel del; "Ja, dä ä dä". Grabben skulle visa sig vara en pionjär inom den svenska rockgenren, han gjorde nämligen något som på den tiden var absurt – han sjöng rock på svenska!

När jag ser honom på Rival är han lite äldre än när första skivan kom, och han har således ett rejält rockbagage att plocka låtar ur. Kvällen till ära bjuds vi på en hel del gamla guldkorn, såsom Dinga linga Lena, Mitt bästa för dig, Stockholm och Bolla och rulla. Och hur skulle han kunna strunta i att spela Här kommer natten, trots att han inte framfört den på cirka 25 år?

Giget inleds dock med ett makalöst munspelssolo i Jag har en guldgruva, enbart ackompanjerad av publikens klapp som bastakt. Pugh ser avslappnad ut i jeans, kavaj, solbrillor, vit skjorta och vad  som ser ut som en keps med avklippt skärm. Inget skådespel här inte. Resten av spelningen drar Hasse Tholin på kontrabas, Mikael Lyander på trummor och Pugh på gitarr, givetvis. Det är en läcker uppställning, särskilt då det finns en pondus i kontrabasen jag finner svårmatchad. Lockande, sexig och hård på samma gång.

En sittande publik kan vara svår att engagera och gruppen gör så gott de kan utifrån de förutsättningar som finns. I mellansnacken är alla med på noterna, men det blir lite torrt under själva låtarna trots att de här herrarna är en trio tighta musiker. Kontrabasen skakar stundtals golvet under mina fötter, trots att jag sitter uppe på balkongen; det riktigt darrar hela vägen in i blodet. Trots detta är det först under andra halvan som det riktigt tänder till. Nu är nervositeten borta och publiken har blivit ordentligt varm och kärvänlig, något som tajmas in väl med två intressanta gäster: den ena är musikern Johan Lindström som ackompanjerar på steel pedal i Små lätta moln, och den andra är komikern och författaren Fredrik Lindström som gör ett föredömligt gästinhopp på trummor i Vandrar i ett regn och Hog farm. Utöver detta får vi dessutom höra en sprillans ny låt, Först in sist ut, som är skriven just för denna trio och som inte spelas in förrän i sommar!

På det stora hela är det här en mysig spelning. Som att sitta i farsans kök och lyssna på transistorradio. Det finns ingen absurd ljusshow eller stora tv-skärmar med videos och dylikt. Det är bara ett gäng sköna lirare som gillar att spela. Pugh snackar med oss som hemma i sitt eget vardagsrum, och berättar bland annat en anekdot från 70-talet som innefattar trubaduren Bernt Staf, vilket leder fram till dennes genombrottshit Familjelycka som lockar fram allsång från hela publiken. Det hörs att det är tre musiker som har kul på scen och det smittar av sig. Det är omöjligt att inte bli charmad, och mannen är avgudad av publiken: de tjoar och tjimmar, busvisslar och trampar takt, sjunger med och vrålar i ett sound man inte hör så mycket längre – den klassiska rocken, tillbaka till grunden, okomplicerad och kul. Man tänker att folk bara ska sluta tjata, lägga av och gnata och göra nå't schysst istället.